Favoritkänsla #2

För några veckor sen skrev jag om en av mina favoritkänslor - oro. Favoritkänsla är alltså i den här kontexten inte lika med en härlig känsla utan snarare en jobbig som en hamnar i om och om och om igen (därav favorit). Dagens favoritkänsla är även den en ständigt återkommande och jävligt trogen besökare i mitt känsloliv. Jag ger er: dåligt samvete.

Precis som att jag kan bli orolig för det mesta kan jag även få dåligt samvete för det mesta. Det kan handla om att jag inte kan/orkar träffa nån som vill träffa mig, att jag avbokar något jag åtagit mig eller varför inte att jag är glad och någon nära mig inte är det. Gemensam nämnare är ofta att jag är rädd för att göra människor besvikna. Vad handlar det om egentligen?

Jag vet att det fanns en period i min tidiga tonår då människor som var nära och viktiga för mig tydligt uttryckte en besvikelse över saker jag gjort eller sagt. Där nånstans kan jag se att det växte fram en tagg som varje gång jag tror att jag gjort någon besviken, river till där inne och ser till att jag får dåligt samvete. Det är ju bra att kunna se en eventuell förklaring till var det där dåliga samvetet kommer ifrån. Men liksom nu är ju jag 30 år och inte 13. Är det inte dags att komma över det där dåliga samvetet och bara inse att jag inte kan vara hela världen till lags?

För det är väl nånstans det det här handlar om (tror jag). Att jag, när jag tror att jag gör någon besviken, också tar ansvar för den personens eventuella känslor och då får jag dåligt samvete. Detta gör jag helt på egen hand, utan nån som helst realistisk input från personen ifråga. Det sker typ per automatik. Och det kanske inte skulle vara så farligt om det inte var så att jag (säkert med hjälp av min inre duktiga flicka) började slå så förbannat på mig själv och tycka att jag är en dålig människa.

En av mina gamla terapeuter (ja, jag har gått jäääävligt mycket i terapi och är absolut inte klar med nånting) brukade säga så här när jag började slå på mig själv: "Om det var en kompis till dig som berättade om den här situationen och hur hen tänkte om den, vad hade du sagt då?"

I 9,5 fall av 10 hade jag sagt nåt i stil med: "Men alltså du kan ju inte ansvar för nån annans eventuella känslor. Det får hen göra, precis som att du tar ansvar för dina. Och om du inte börjar med att ta hand om dig själv, hur ska du då orka ta hand om någon annan?" Och så typ: "Du är bäst och 😘 🙌 💖💖💖". Men när det kommer till mig själv då är det liksom mentala hårdhandskarna på och ba: "😠😥🔫🔪🔥".

Varför är det så här? Varför har jag så gärna ett varmt och förstående hjärta för mina vänner och familj men möter mig själv med en vinande piska och spark i magen? Jag vet faktiskt inte. Det bara är det tyvärr. Så vad gör jag? Det vet jag fan inte heller. 

Hm, det är ju här jag ska komma med en magisk slutkläm som gör att allt känns lite bättre. Men jag har ingen sån idag. Ibland bara är saker som dom är.

Laters.

Spränga barriärer

Spränga barriärer

Phesviken