14466447_10153685355046595_1499507358_o.jpg
 

Jag tror att alla är rädda för något. 


Eller, jag är det i alla fall. Rädd för hajar, mörka källarrum och att trilla på isen och få en spricka i lårbenshalsen (nytillkommen rädsla efter 32+ och barn). Men också rädd för att inte bli accepterad, misslyckas eller för att må dåligt.

Jag vill inte låta mina rädslor stoppa mig, så istället för att springa ifrån dom tänker jag göra precis tvärtom. Varenda jobbig liten tanke, varenda obehaglig känsla, som jag vill stoppa undan i nåt mörkt inre rum ska fram i rampljuset och stolt ta plats i denna blogg.

Ok, kanske inte varenda tanke och kanske inte alla gånger stolt. Men jag kommer skriva om dom. För jag tror att om vi vågar ta fram det vi är rädda för och kika på det med lupp, förlorar det sin makt och vi har chans att bli mer fria och kanske lite gladare.

Det är liksom inte så jävla farligt med lite ångest, avundsjuka, en diagnos och trötta favoritkänslor som kommer och går.

Jag är kvinna. Jag är 33 år. Jag är flickvän, mamma, syster, dotter, faster, moster och vän. Jag har bipolär sjukdom. Jag frilansar. Jag är bäst, jag är sämst och allt där i mellan. Jag är mycket och lite, allt och ingenting. Jag är livrädd och modig som fan. Jag är skör och starkast i världen. Jag vill ge upp rätt ofta men jag ger aldrig upp. Jag tycker livet är asfett och lika jävligt på samma gång.

Men framförallt och mest av allt, är jag Malin.

Så kom alla rädslor, scenen är er!