YES I CAN!

YES I CAN!

Alltså pheeeeewwwwww, vilken jävla vecka! Stundvis trodde min trötta kropp och själ att jag aldrig skulle nå hit. Att livet skulle stanna mitt i veckan, i ett inre och yttre snökaos. Men nu sitter jag här, i mjuka slitna tights och en urtvättad collegetröja. Det är fredag em, jag har jobbat hemma idag och hoppet har sakta börjat återvända till systemet.

Så vad har hänt denna vecka? Ja två saker är ju obvious. Den nye presidentjäveln Sauron som tog med sig röv-snökaoset från Mordor (jag älskar Sagan om ringen, ok?) fick mitt hopp och hjärta att sjunka onsdag morgon. Djupt och snabbt. Rädsla och framtidsångest hade en bonanza i mitt inre utan dess like. Katastroftankarna gick på högvarv och jag började desperat fundera över vart vi ska fly när jorden går under.

Dagen gick i samma tema. Sen blev det kväll. Jag tvingade mig iväg på ett yoga-pass i hopp om att hitta nåt slags inre lugn. Orostankarna fortsatte snurra men nånting kom jag åt, för väl hemma igen blev det gråtfest. Långa och högljudda hulkningar över hur vi människor kan vara så jävliga mot oss själva och varann. Sen gick jag och la mig och sen var det torsdag. Valresultatet hade inte ändrats, hinderbanan av snöhögar låg kvar men livet fortsatte ändå rulla. Veckan stannade inte.

Parallellt med allt det här har jag påbörjat ett nytt frilansuppdrag. Ett uppdrag som har känts kul och utmanande och som jag har varit pepp på. Men ett sånt uppdrag aktiverar också lätt många av mina favoritkänslor. Prestationsångest och oro blandas med osäkerhet och en desperat vilja att bli omtyckt och accepterad. Det gör mig trött. Som fan. Dessutom är det massa nya intryck och människor och stämningar att känna av. Det gör mig ännu tröttare. Och så toppas det med världs- och väderkaos. Det gör mig tröttast i världen.

En del av att leva med min diagnos är att acceptera och ta hänsyn till att jag är skör. Skör på det sätt att jag behöver lyssna inåt på vad min kropp och själ kämpar med och försöka ta hand om det. Jag har blivit ganska bra på det och det gör att jag snabbare kan återhämta mig. Men ibland sätter medvetenheten om min skörhet också krokben för mig. För i den föds tankar som: "Jag orkar inte det här. Det är för mycket. Jag pallar inte." 

Visst är det så att jag ibland faktiskt inte orkar. Att det blir för mycket. Och det är helt ok. Men det är inte lika med att jag inte orkar någonting och att så fort jag känner mig väldigt trött måste jag lägga mig ner och gå in i en intensiv dvala för att orka med livet. För samtidigt som att jag är skör är jag också sjukt envis och så jävla stark och klarar typ allt. Så hur vet jag när jag ska ge efter och när jag ska kämpa på? Don't know! Jag prövar mig fram.

Denna vecka har dock varit ett solklart bevis på att jag orkar. Att jag faktiskt pallar att bita ihop och orka lite mer. Till och med när det blir mayhem i världen. Och jag blir inte sjuk för det och jag dör absolut inte. Utan jag gör till och med riktigt bra ifrån mig. Min första vecka på det nya uppdraget har varit lite av en succé och både jag, geniet jag teamar med och kunden är svinnöjda. Tjoho!!

Och nu är det fredag och jag kan börja pusta ut. Veckan har inte stannat i mitten av kaoset. Den har fortsatt. Jag har kämpat och jag har tagit mig igenom dagar som har känts jävligt tuffa. Men också roliga! För det upptäcker jag också i allt det här, att det är roligt att bli utmanad och kämpa sig igenom. Jag växer av det.

Alright, det är dags att stänga ner datorn och låta helgen ta vid. Men inte utan att lämna er med pepp såklart! När jag för ett år sen började formulera tanken om att jag skulle börja frilansa igen behövde jag just det. Inspirerad av världens bästa Barack Obama (SAKNAR REDAN) skapade jag spellistan YES I CAN, vars musik hade ett enda syfte: Att peppa, uppmuntra och locka fram allt jävlar anamma och framtidstro som finns i världen. Hate it or love it, men faktum kvarstår och det gäller oss alla: YES I CAN!
 

✌️💪💖

 

Du behöver inte tycka om mig

Favoritkänsla #3