Vi behöver inte prata om hur lycklig jag är

Vi behöver inte prata om hur lycklig jag är

Behöver inte.png

Så var det söndag och färgglatt utanför mitt fönster. Jag är inne i en period där jag springer åt väldigt många håll samtidigt, vilket gör att det är svårt att hitta utrymme att skriva. Visst skulle jag kunna pausa några veckor men det har jag ingen lust med! Att skriva är viktigt för mig. Det är typ som att släppa ut gas från en uppblåst mage - befriande (ja, jag jämförde just min blogg med att fisa ✌️).

Förra veckan delade jag en rätt utelämnande och stark text om tiden då jag var sjuk. Och det var läskigt att göra det (såklart!), men jag fick sån otroligt fin respons från er vilket gjorde att det i efterhand kändes rätt enkelt. Hur som haver, den där texten fick mig att fundera. Som alltid över livet och dess gåtor, men framförallt på mina texter och vad jag väljer att skriva om. I förlängningen, även vad jag väljer att prata om.

För några veckor sen satt jag hemma hos en kompis, drack vin och snackade. Min son var hemma med min kille, men självklart var han ett av dom återkommande ämnen som behandlades. Jag var trött pga den konstanta sömnbrist livet med bäbis innebär och lite grinig pga projekt bäbis + matvägran som pågått under några veckor. Och när vi satt där och snacka så sa min kompis efter ett tag: "Alltså du är den som fått mig att förstå att jag nog inte vill ha barn." 

😯 😬 😳

Snabbt hasplade jag ur mig att "Ja men jo det är klart det är svinjobbigt men liksom jag älskar ju honom över allt annat och han är det bästa som hänt mig utan tvekan och jag skulle köpa månen och regnbågen och sno en yacht till honom alla dar i veckan". Hon sa att det vet hon, det handlar inte om det och CHILLA! Hennes poäng var bara att hon upplever att jag är en av få i hennes omgivning som faktiskt snackar om allt som är med att ha barn, inte bara vissa utvalda delar.

Så ok, det finns flera aspekter att rota i här.

Varför jag gick igång så otroligt på tanken att jag gett min kompis en negativ bild av mitt föräldraskap är en av dom. Och varför jag rätt ofta väljer att snacka om det som är jobbigt med att ha barn (eller annat i livet) är en annan.

Den första aspekten tycker jag är intressant. För det hände verkligen nånting i mig när jag trodde att min kompis inte upplever mitt föräldraskap som något positivt. Massa tankar triggades igång: "Så hon tror inte att jag gillar att va mamma. Okok. Då tror hon kanske inte att jag gillar min son. Det låter ju jävligt skevt. Då är ju jag misslyckad som mamma? Är min son då misslyckad som mitt barn?? Då har jag ju VERKLIGEN misslyckats med det här att bli förälder!!? VAD SKA FOLK TYCKA????"

För det är kanske just det som är grejen. Vad händer när någon annan inte tror att jag är lycklig? 

🤔

Ja, vad händer då? Jag vet inte riktigt. Nån slags påhittad självbild om att vara ett perfekt och evigt lyckligt jag kanske raseras. Men ärligt talat, jag låter det så gärna göra det. Den där polerade skiten hjälper varken mig eller dig eller nån i hela universum. Och det är också därför den andra aspekten är intressant, varför jag rätt ofta väljer att prata om sånt som är jobbigt. Det är egentligen ganska enkelt.

Om vi tar min son som exempel. Jag kan inte med någonting som jag känner till förklara den kärlek jag känner till honom. Han är bäst, han är allt och jag älskar honom över allt annat. PUNKT. Att jag och min kille släpper allt för att sitta så här 😍 😍 varje gång vår son gör ett gurgel, det har inte jag så stort behov att prata om. För allt det här vet jag och är 100% trygg i. Alltså det är klart jag vill prata om det här också, det gör jag! Men det är så självklart för mig, så obestridbart. 

Det jag däremot behöver prata om, få stöd och känna gemenskap i är det som är jobbigt och svårt. För där är jag osäker! Där finns inga 100% av trygghet, snarare 97,6% av fladdrig osäkerhet. Och just därför berättar inte jag för min vän om hur magisk stunden var i morse när jag slog upp ögonen och min son låg bredvid och tittade på mig med stora ögon och log. Eller jo, jag kanske berättar det också, men jag pratar desto mer om min oro för att han vägrar äta och hur för jävla jobbigt det är att inte ha sovit ordentligt på fem månader. För det behöver jag.

Och bara för att förtydliga, jag menar inte: INGEN ska få prata om det som är härligt, ALLA ska sätta på sin deppigaste Broder Daniel-låt, mörklägga hemmet och fokusera på det som suger i livet. Jag menar bara att det är rätt skönt att prata om både och. Och kanske lite extra skönt att få prata om det som är svårt. Vi behöver liksom inte prata så mycket om hur lycklig jag är. Jag vet att jag är det och är helt lugn i det. Och ärligt talat - behöver vi fler röster som BARA pratar om hur bra och härligt allting är? 

På tal om härligt... Jag måste sluta skriva för jag ska dra och bastubada i höstsolen 👅.

Vi hörs lovers!

Det är dags att vi gör upp

Det är dags att vi gör upp

I allt mitt svaga är jag den starkaste

I allt mitt svaga är jag den starkaste