Att hitta hem

Att hitta hem

Att lämna ett hem stor.png

För ungefär 120:e gången idag drar jag tummen längs med skärmen. Ja, vi vet alla vad jag gör. Jag uppdaterar ett flöde. Nu tänker du att det är Instagram jag sliter ut tummen på, ett desperat sökande efter bekräftelse eller nån att vara avundsjuk på. Men icke! Det är helvetets mest hedniska tjänst jag scrollar i aka Hemnet.

Som ni kanske förstår befinner jag mig nånstans mitt i ett bostadsbyte. Vi har sålt, vi letar, vi vill flytta till nåt större och det är ju kul! Eller så här, det är ju kul när en hittar det där nya, större och fina boendet. Men vägen dit är fan inte kul. Vägen dit är en utdragen och jävlig resa, kantad av krossade drömmar och besvikelser. För det är ju verkligen så det är, eller hur? Så låt mig ba, en gång för alla, tala klarspråk om hur det är att hitta (sitt nya) hem.

Vi tar det från där allt börjar - det slentrianmässiga sökandet på Hemnet. Det där “jag bryr mig inte men kan väl slänga in en liten spaning på Åsen med omnejd 🤷‍♀️”. Så började vi. Och om vi väl hittade något intressant så kunde vi fortfarande intala oss att “det spelar inte så stor roll eftersom det INTE är nån stress”. Detta sagt med min sons duplobitar, som börjat täcka samtliga golv i lägenheten, fastklistrade under fötterna. Men jag var va chill. Vi var chill. Vi hade allt tid i världen.

Men så kom den. Vapengatan. Lägenheternas lägenhet. Bowie, Moder Teresa, Pocahontas - alla mäktiga människors boning. Den var vår och vi var dens. Vi gav oss in i budgivningen, vi slogs, vi grät och vi förlorade. Och hur mycket jag än försökte säga till min kille, och han till mig, att “det är luuuuugnt, det kommer fleeeeer 🙏” så visste vi båda, att nej. Det gör det inte. Det finns bara en Vapengatan med duvblått kök och FANTASTISK planlösning och den har gått förlorad. For ever ever.

😭

Men hej, inte slutar historien där! Det här var ju trots allt i september och vi har kört vidare sen dess. Vi insåg att det nog är smart att sälja först så vi vet vad vi har att röra oss med. Så vi kontaktade mäklare, fick lägenheten värderad, bestämde oss för att plåta medan löven var på träden och BAM så låg lägenheten ute på Hemnet.

Det här med att sälja sitt hem, mitt hem. Som jag dessutom trivs i. Älskar! Det är inte heller kul. Det är ett jävla helvete där önskan att ingen ska köpa lägenheten i fråga så jag får bo kvar för ALLTID, slåss med lusten att göra en riktigt bra jävla wall street-affär. Den blev såld i alla fall och vi gjorde en vinst värd att skåla för.

Kvällen innan och på morgonen, samma dag som försäljning, bråkade vi, jag och min kille. Inte om nåt särskilt, förmodligen om massa blaj. Classic 1,5 års-sömnbrist bråk. Stämningen på väg till kontraktskrivningen stavades s-y-r-l-i-g. Inte som en tänker sig när läggan blivit såld och en har gjort en bra vinst, men hej. Så kan det också vara i livet. Några enheter alkohol och dyr italiensk mat tog stämningen tillbaka på topp och vi sluddrade stora bostadsplaner fram till 20.32.

Och ungefär sen dess har mitt mellannamn varit en bostadstjänst. Ni kan numera kalla mig Malin Hemnet Lindvall. Jag lever, andas, äter, drömmer, kissar, duschar och brukar bostadsannonser. Det gröna gränssnittet är det första jag ser när jag vaknar, det sista jag förnimmer innan jag somnar. Jag drömmer att jag håller visningar på nätterna. Ledsagar oändliga skaror potentiella köpare genom rum efter rum. Jag har inte frågat min kille än, men det skulle inte förvåna mig om jag rabblar gatuadresser i sömnen. Och det är väl bara en tidsfråga innan jag börjar gå i sömnen, knackandes i väggar för att se om dom är bärande eller inte.

Det som är så knäckande är att det är alltid är nåt som är fel. ALLTID. Är inte utgångspriset för högt, så är avgiften för dyr. Är den inte gammal med planlösning från 1700-talet, så är den nyproducerad med 0% själ. Ligger den inte på markplan med insyn för alla som vill se en trött tutte på väg till tuben, så är det 20 minuters kuperad promenad till närmaste färdmedel. Är det inte en husvägg 50 cm utanför var-en-da jävla fönster, så ligger en flerfilig motorväg inom spottavstånd. Och låt mig inte ens gå in på dom andra spekulanterna. Dom kåta jävlarna som kommer med sina uppspärrade ögon och handen på plånboken.

Alltså HUR hittar NÅGON ett hem i den här staden ÖVERHUVUDTAGET?

Ja jag vet, en kan bo på andra platser i världen. Och ja, vi har övervägt tanken att bege oss nån annanstans. Bo nära hav där vi kan surfa och andas salt dagarna i ända. Men just nu, med en liten marodör vid fotknölarna, är närhet till familj och vänner hårdvaluta. Vi ska bosätta oss i våra våtdräkter, vid havet, en dag. Men den dagen är inte här, inte nu. Nu måste vi ta oss igenom helvetes-djungeln Hemnet. Det är vår resa, vårt blodiga uppdrag.

(För övrigt hade ju nån kunnat förvarna om den nya spännings-förhöjaren “att ha ett barn och göra en bostadsaffär”. Varje visning utförs på 1/10 av tiden med en otålig kropp hängandes på höften, samtidigt som jag torkar svettpärlor från överläppen och min kille nervöst drar i mustaschen. Och konsekvensen av valet, hur det påverkar vår son. Där vi köper ska han gå på förskola. Få kompisar. Kanske gå i skolan. Hans framtid vilar där vi bosätter oss. He he he. * paus för ansvarskollaps *)

Jag vet. Det kommer lösa sig. Förr eller senare. Jag är inte orolig i mitt djupaste inre. Mina axlar må närma sig öronen, cm för cm, för varje dag som passerar med ett osignat bostadskontrakt. Men jag har ändå nån slags tillit till att det löser sig. Vi kommer få ett nytt hem vi gillar. Min son kommer inte fördärvas av sin nya närmiljö. Jag kommer inte behöva uträtta mina behov på föreningens gemensamma utedass eller flasha vårtgårdar för förbipasserande morgonresenärer. Men den vetskapen tar inte bort det faktum att det är en jävla helvetes-resa det här att hitta (sitt nya) hem.

Ok måste sluta. Klockan är 21.23, det är torsdag och det har gått 12 minuter sen jag uppdaterade Hemnet sist. Jag vet, ingen lägger ut en annons efter 20. Men vem vet. Plötsligt händer det.

En totalt insynsskyddad, centralt placerad 90-kvadratare. Syresatt av 3,5 meters takhöjd, med uteplats vid vattnet och tystnaden ekandes mellan väggarna. Magiskt nog även omgiven av skog - fast den ligger mitt i stan. Först till kvarn får köpa för 200 000 under vår budget.

Avgiften är låg.

🤫

 

Bloody mother fucking asshole

Bloody mother fucking asshole