Panik, penis och PPT

Panik, penis och PPT

Panik, penis STOR.png

Kommer ni ihåg förr förra veckan? När jag skrev om bristen på jobb och att det inte va så dumt att ge upp lite då och då. HA! Ungefär tre sekunder efter att inlägget postats dundrade det in förfrågningar, fullständigt översvämmade min inkorg. Jag hann knappt blinka pga mängden ord som skulle läsas och fick be min kille om hjälp med en första gallring.

Ok. Jag ljuger. Så mycket var det inte, men det hände en del. Bl.a fick jag ett uppdrag märkt “Panik likt paniken som uppstår första millisekunderna under utlösandet av en atombomb”.

Såna här uppdrag brukar jag ducka. Jag har med åren lärt mig att dom snarare ger upphov till kaninpuls och ett svidande axelparti, än känslan av att jag bidrar och ekonomisk balans. Men hej, är en smått understimulerad och i behov av cash kan dom flesta beslut komma att ändras. Jag såg dessutom till att få B-R-A betalt och då känns ett begynnande magsår inte längre lika farligt (nej jag är inte kapitalist och har inte magsår, jag är en orolig själ med Sveriges dyraste försäkring).

Nåt annat jag har börjat lära mig med åren är att utarbeta mina egna överlevnadsstrategier för att kunna hantera såna här typer av uppdrag. Lite som Bear Grylls fast utrustad med en dator istället för en blodig jaktkniv och med mindre dramatiska entréer. Jag har märkt att strategier behövs, för hur mycket jag än sätter reglerna för min arbetsvardag för att göra den så human som möjligt, så pågår fortfarande ett arbetsliv utanför mig. I det livet är människor ofta apstressade, har orimliga förväntningar och som till en följd av det beter de sig lätt som känslokalla as. (Ja, vi gör ju det när vi är apstressade?)

Fick jag bestämma skulle vårt samhälle förändras och inga strategier av liknande slag behövas. Vi skulle på det stora hela fatta att det inte är värt att bränna ut folk pga luftslott av förväntningar och stora summor pengar. Men nu är samhället sjukt, inte du och jag – därav behovet av våra egna överlevnadsstrategier. Strategier som definierar hur jag ska bemöta sönderstressade kunder eller hur jag skyddar mig själv från att besudlas av deras stress som inte är min. Det handlar helt enkelt om en kombo av vadderade silkeshandskar och jävligt tydliga mentala gränser, som stänger ute sånt som inte hör hemma i mig.

Efter x antal mottagande av briefer, har jag lärt mig att snabbt se när det står STRESS tatuerat i kundens panna. Precis som att det inom S&M finns ett säkerhetsord som avbryter den smärtsamma njutningsleken, typ “eldblomma” (🤷‍♀️), så finns det varningsuttryck i kunders briefer. Ett axplock av mina favoriter är: “panikjobb”, “om man gillar utmaningar”, “jobba som att det inte fanns någon morgondag”, “vill göra om allt”, “skulle vara klart igår”, “tight budget”, “ända in i kaklet” och “måste göras i PowerPoint”.

Alla dom här uttrycken är vanligtvis kod för att långsamt och vänligt backa. Alltså BA-CKA! Lite pengar, panik och PowerPoint är sällan, eller aldrig, en bra kombo. Men så kommer fall som detta, där olika faktorer samspelar för att jag ändå ska välja att tacka ja.

Tack vare ett psyke gammalt, envist och starkt som Gandalfs hanterade jag det här uppdraget rätt bra. Dessutom hade jag mina överlevnadsstrategier som byggde ett mentalt elstängsel mellan mig och kundens återkommande panikutspel. Men alltså, jag är ju inte en robot. Det är klart att stressadrenalinet i rummet även fick min puls att ibland gå upp i tempo HÖGT, men det va korta stunder och viktigast av allt – på cykelturen hem släppte jag allt som hette uppdrag och kund. Efter några dagar var jag klar, cashade in och kände mig nöjd.

Den yngre frilansaren som var där samtidigt som mig, hon som darrade konstant på handen och skrattade lite för mycket åt allt, var nog inte lika nöjd. Nåt säger mig att hon inte har utarbetat sina strategier än. Jag gjorde vad jag kunde för att peppa, typ tjata i henne mat och ta kollektiva tvångspauser. Innan vi sa hej då sista dan, delade jag några av min överlevnadsstrategier med henne. Om dom hjälpte? 🤷‍♀️

Dom hjälper mig.

Och det är det som är poängen. För som det ser ut idag behöver vi hitta våra egna strategier för att kunna parera den stress som spökar runtomkring oss. Inte bara i arbetslivet utan överallt, 24/7. Hur vi bäst parerar ser olika ut så jag, precis som du, behöver hitta mina egna strategier som funkar för mig.

Låter det jobbigt? Får du prestationsångest av ordet strategi? Vem fan får inte det. Men det handlar inte om att prestera, det handlar om att använda sin egen livsvisdom.

Som exempel ger jag er några av mina överlevnadsstrategier, fragment av mitt alldeles egna mentala elstängsel. Långt ifrån perfekt, knappast unikt – men vem fan bryr sig? Det funkar ✌️. Så utan vidare omsvep:

1. Ta inte uppdrag som kombinerar dom tre p:na – panik, penis och Power Point. SKOJA! (Det är bara så himla kul att skriva penis 👻). Panik, (lite) pengar och Power Point menar jag. Såklart.

2. Om du ändå gör det, ta B-R-A betalt 💰. Tillräckligt för att kompensera för all själslig sveda och värk.

2. Sätt tidsramar. Jag kan jobba 9-17, mån-ons. Punkt. Jag sa PUNKT. ✋.

3. Ta hand om energidepåerna. När kunden börjar prata i ultrarapid och lunchen är ett minne blott - kräv mat. Alltså KRÄV mat.

4. Var klar med vad DITT uppdrag är (kommunikativa mästerverk) och vad ditt uppdrag INTE är (lösa alla andra problem som kunden vill slänga på dig samma stund du går in genom dörren).

5. Börja inte bugga när kunden bjuder upp till stressdans. Det är en dans för soloartister och du hör inte hemma i den showen.

6. Ingenting av det här spelar egentligen någon roll. Ingen roll.

7. Om uppdraget, kunden och ditt mående suger - taco hej! Ja, vad väntar du på? Blödande magsår? Riv av det variga plåstret och avbryt uppdraget.

8. Andas. Jorda. Rök nåt. (SKOJA! Eller?). Gör vad du behöver och gör det igen.


NA-MA-STE 🙏

Konsten att ge upp

Konsten att ge upp