Min jävla rätt att leva lite

Min jävla rätt att leva lite

Min jävla rätt.png

“Det blir 1270 kr”, säger den svala men ack så coola kvinnan bakom kassan i klädbutiken. Jag slänger upp mitt kort, betalar och går mot utgången. Stannar till innan jag går ut för att stänga jackan och dra upp luvan - det vräker ner fukt och sattyg från ovan. Jag lämnar butiken tillfredsställd men samtidigt nollställd och lite skamsen. Det är onsdag. Jag flyttar om 10 dagar, är mentalt utmattad, har feber och kommer från mitt tredje möte med en kund som jag fortfarande inte vet om det kommer bli bizniz med eller ej.

Yo-fucking-lo.

Det är dags att snacka klimatet. Ett ämne jag undvikit att skriva om pga rädslan av att ge mig på något som är så komplext, jobbigt och många gånger provocerande. Men i och med att det dyker upp i nästan varje sammanhang jag befinner mig i och ockuperar mycket av min tankekraft, så tänker jag att det bara är att riva av plåstret och blotta såret. Låta det blöda ut tills det blir en skorpa och ett annat plåster ska rivas av.

Jag tänker mycket på klimatet. Klimatet och mig. Mig och min familj. Vilken påverkan mitt beteende har. Och det är ju inget unikt. Dom flesta av oss snackar om det nu för vi börjar fatta att det är viktigt. Ändå är det så svårt att ändra de beteenden vi behöver ändra för att en förändring ska ske. En förändring som vi alla vet måste ske.

Eller vet vi inte det?

Över nyår var jag och min familj i Frankrike för att hälsa på i mina svärföräldrars nya drömhus. (Fast drömhus räcker inte för att beskriva den pittoreska rödvinsdröm det här huset är, men låt oss nöja oss med det for now). Vi flög dit och vi flög hem. Det kändes sådär. Att vara på plats i drömhuset var dock underbart. Vi snackade mycket om det där. Att vi vill åka dit, så ofta vi kan, men att vår klimatångest gör det svårt. Och visst det finns ju tåg och det är grymt, men än så länge innebär tåg en väldig massa mer restid och annat som kan kännas krångligt för en generation uppväxt på flygbränsle.

Jag och min kille ägnade en hel dejt på en fransk sportbar (det stavas R-O-M-A-N-T-I-K) åt att dividera huruvida vi kan åka till drömhuset x antal gånger, på vilket sätt vi kan ta oss dit och vilken påverkan det kan ha på klimatet. Det var ett kul, jobbigt, peppigt och tröttsamt samtal. Samtidigt som vi så tydligt såg vår del och vårt ansvar kom den där känslan av att ha förövats något, något vi tycker oss faktiskt ha rätt till, ständigt tillbaka. Bittra fraser som “varför ska vi när ingen annan” blandades med starka och rödvins-tårfyllda uttalanden, om att “jag vill kunna titta vår son i ögonen och säga att vi gjorde vad vi kunde”. Det kan t.o.m ha slängts in ett och annat “alla kan inte vara moder teresa” och “en revolution börjar alltid med några stackars ensamma satar”.

Vi kom inte riktigt fram till något (🍷) men vi hade ett samtal och det där samtalet har vi fortsatt ha. Vi pratar om annat också. Huruvida vi ska behålla vår bil och vilka möbler vi lika gärna kan köpa begagnat som nytt, till vårt nya hem. Häromdagen räddade jag tre lakan vi skulle slänga, istället använder vi dom som skydd till soffan när vi flyttar. ✌️ Efter ett tag blir det nästan en sport att tänka klimatsmart, tänka hållbart. Och sport är ju kul?

Typ. Ibland.

Konsumtion när det kommer till kläder och mode är ett annat hett ämne. Jag delar studio tillsammans med ett gäng grymma kvinns. Dom är bäst på en väldig massa sätt, bl.a. för att dom är insatta och intresserade av sånt som jag tycker är viktigt. T.ex. klimatet. Så det pratar vi om en hel del och vi gör också saker som vi tror kan bidra på ett positivt sätt. Som att arrangera en bytbar där människor kan dricka vin och byta kläder med varandra, istället för att bara köpa nytt. Det är svinbra och det väcker många viktiga frågor kring mode och konsumtion.

Sånt som jag tänker att jag bryr mig om.

Tillbaka till affären. Där jag precis spenderat 1270 kr på nya kläder. Knappast hållbart producerade. Om jag nu tänker så mycket på klimatet och vet så pass mycket som jag gör - varför gjorde jag precis det här köpet? Förra veckan stövlade jag dessutom trött och snörvlig hem till min kille och sa “nu bokar vi ta mig fan en flygresa ner till den lilla byn vid havet”. Hur kunde jag säga så med tanke på allt jag raljerat om ovan?

För att jag var slutkörd både mentalt och fysiskt. För att jag hade feber. För att det var februari och jag var trött på att kämpa. För att jag ville trösta mig själv. Och för att det är min jävla rätt att få leva lite!!!

Min poäng?

Det är svårt det här med klimatet och att tänka hållbart. Och det blir extra svårt när vi inte mår bra. Våra invanda vanor och mönster finns så nära tillhands. Hur kan det ens vara en rimlig begäran att vi ska försöka tänka annorlunda en slaskig onsdag i mars?

Det kanske inte är rimligt. För visst har vi alla rätt att få unna oss och ba leva lite. Men vi kanske behöver omdefiniera vad det innebär.

Det är då kraften i samtalet träder in. För när jag stövlade hem till min kille och krävde en flygresa var han i ett annat mode. Tidigare har jag varit den som peppat för att resa på ett annat sätt än med flyg, nu var han den. Tålmodigt lyssnade han på mitt klagoyl och sa sen: “Nej, så ska vi inte göra. För vi ska ta tåget till Danmark och bo på det här feta hotellet istället”.

🕺

När jag inte orkade så orkade han. Och så tror jag det är med alla oss som bryr oss och pratar om klimatet. Vi kan ta snedsteg och vi kan inte alltid göra rätt. Perfektion är kanske i detta fall på ett sätt önskvärt (pga vill ha en frisk moder jord) men knappast rimligt. Men tillsammans har vi kraften att peppa och inspirera varandra när någon tappar gnistan.

(Du ba: Men gu, ska vi sjunga ‘We shall overcome’ nu eller? Jag ba: You bet vi ska! 🤘)

Dom nya kläderna då? Ska jag brodera in ett S för skam på bakfickan på mina nya jeans? Nä. Jag tror inte klimatet mår bättre av att jag skäms. Dom ska användas tills dom spricker i varje söm alternativt bytas bort på en kommande bytbar.

Jag vet inte er status, men jag känner att det enda rätta just nu är en riktigt jävla klämkäck pepplåt.

Love 💋

Vem dömer vem

Vem dömer vem