Kom! Vi flyttar till landet och blir lyckliga

Kom! Vi flyttar till landet och blir lyckliga

Vi flyttar.png

Dag 2. Tillbaka på jobbet. Tillbaka i rutiner. Tillbaka i det som i folkmun kallas vardag. Var-dag. Försöker komma på något fyndigt och kul om vardagen som inträffar var dag. Känner starkt att det är dags att erövra mitt skrivande. Inspirerad av en sommar, fylld av samtliga Sex and the city-säsonger vill jag snurra mitt lockiga hår runt ett finger och fundersamt blicka ut genom ett fönster. Säga högt för mig själv “I couldn’t help but wonder”.

Men jag känner ännu starkare att det räcker nu. Det här är väl ungefär vad som rimligtvis kan förväntas av en människa? Två dagar i studion och jag är redo för semester igen.

Ok. Jag har förstått att det finns dom människor som gillar att komma hem, tillbaka till vardagen. Var-dag. Kul för er! Alltså verkligen, grattis. (Obs! Ej ironisk). Det måste vara en fantastisk känsla, känna att det är lite kul att återgå till livet här hemma, skönt med ordning och rutiner. Erövra den kommande höstens utmaningar. Skriva ändlösa checklistor på saker som ska uträttas. Signa upp sig på gym, boka klipptid och anmäla sig till en kurs i akrobatik/lejontämjning/spådom eller vad som nu är trendig denna höst.

Jag är inte en av dom. Inte min kille heller. Inte för att vi hatar vår vardag. Eller vi och vi, jag hatar inte vår vardag. När allt väl snurrar och är tillbaka i sina hjulspår så kan det vara soft, bra. Mysigt. 🙄 Jag har en svag förnimmelse av det, nånstans. Skämt åsido, min vardag brukar vara bra för det mesta. Det är bara det att inte vardag, dvs semester, är så mycket bättre.

För hur mycket jag än vet att rutiner, bra vanor och en sundare kosthållning är bra för mig, så gillar jag det andra så mycket mer. Jag som vanligtvis har så nära till skuld och skam frossar i semesterns skuldfria solsken. Mitt samvete badar i ett oändligt hav, fritt från konsekvenstänk.

En öl på fm – är det så farligt? Min son käkar glass till mellis – har det nånsin skadat nån? Frukost, lunch, middag, sov på udda tider – vem mår dåligt av det egentligen? Vin till lunch, öl på stranden och sen hemma och sen vin till middagen – är inte jag värd det? Min sons tredje glass för dagen – mjölktänder är väl ändå bara till för att bytas ut? Orimligt dyr massage på stranden – sen när har pengar varit något jag vill lägga min energi på?

Och så fortsätter det så där, vecka ut och vecka in. Hela familjen hänger, vi är ostressade och bråkar lagom. Ingen bryr sig ändå om bråken, dom smälter vi med glass och kall öl. Den här sommaren åkte vi dessutom tåg ut i Europa och det var bara k-u-l!

Så helt plötsligt, från ingenstans, börjar det ta slut. Semestern ska rundas av och vi ska återgå till vardagen. Den tid då vi alla tre mått så jävla bra och bara hängt med varann ska förpassas in i det förflutna, lagras i minnesbanken av mysiga minnen. Nu ska vi istället separeras på dagarna, ha oändligt med tider att passa, prestera, utvecklas, driva framåt och så ska vi börja stressa. Inte till en början kanske, men successivt ska den krypa sig på oss. Stress-en. Killas i nacken för att sen inta kropp och själ. 🥶

Och det är här, när den vetskapen slår mig och min kille, som vi alltid bestämmer oss. Sista dagarna på semestern. Fuck. This. Shit. Vad är det för liv vi ska återvända till? Vill vi leva så? Tror vi ens på det här??? “Nää” säger vi i mun på varann och skakar långsamt våra huvuden fram och tillbaka. Sen söker vi frenetiskt efter lösningar, alternativa sätt för oss att leva på. Vi landar ofta i samma sak.

💡 Vi flyttar till landet och blir lyckliga. TADAAA!

Och vi tror verkligen på det där. Vi tror att om vi lämnar stan, fysiskt förflyttar oss långt från tempo och stress, kommer nära ett hav vi kan surfa på, då. Då skulle vi bli lyckliga, på riktigt. Då skulle kontrasten mellan semester och vardag inte bli så stor. För det är väl det som är så jävligt? Kontrasten mellan två sätt att leva. Två ytterligheter, som även om en försöker få vardagen att bli mer semesterlik, fortfarande är så långt från varann.

Frågan är om flytten till landet är lösningen? När vi pratar om det så ser vi flytten klädd i sommarskrud. Det är grönt och prunkande överallt. Det badas, dricks och andas friskt. Allt är färgat av dom semesterglasögon vi bär. Vi är chilla, open minded och vi mår bra. Det mesta känns mysigt och soft. Jag vet inte om det är riktigt samma känsla en tisdag i februari? När allt det gröna är klätt i grått klet och all rymd vi andats under sommaren, mer är ett tomt eko av något som inte finns där. Å andra sidan, hur jävla kul är stan samma tid på året?

Jag vet inte om flytten till landet är det som gör oss lyckliga. Men jag vet att förändringar och kontraster alltid är jobbigt. All-tid. Och då är drömmar och fantasier viktiga. Fluffiga planer om hav och vindpinade kråkslott, dom behövs. Allt för att hålla en flytande tills en landat i vardagen. Eller landat i en förändring av den.

Jag tvingar mig själv att hysa förhoppningar om att vardagen kommer bli bra. Eller. Den kommer kännas helt ok i alla fall. Jag tackar mig själv och min inre rebell som ej vill ha chef, att jag är frilans. Och att jag sitter i en fin studio med underbara kvinnor. Det gör återvändandet 105% enklare. Re-kom-men-deras!

Så vadå, då blir det ingen flytt till landet och ingen jävla lycka eller? Jorå, det kommer nog. Var sak har sin tid. Och lyckan går väl att förnimma även här. Just nu blir vi kvar i stan där min strävan efter att bli som Carrie Bradshaw får frodas. Vi är fett olika, jag vet, men låt mig leva ett tag till i min fantasibubbla – ok?

Nästa gång skriver jag om tågandet i Europa. DET vill du inte missa!

💋

Min jävla rätt att leva lite

Min jävla rätt att leva lite